Rebbi-Bebbi-Boo

Alla inlägg under februari 2011

Av Rebbi-Bebbi-Boo - 18 februari 2011 16:21

Känner bara att jag är tvungen att lägga upp en bild på mina skitsnygga strumpbyxor. 

Hela otufiten  får ni inte se, för jag har bytt om och har lite fredagsmys. Eller, klockan äär inte ens sex, så det är kanske lite tidigt. Jag har förmys istället!

FörmysarN   

Av Rebbi-Bebbi-Boo - 18 februari 2011 12:01

Är skitsnygg idag, har svart klänning och vita sturmpbyxor med svarta prickar. Ett par rosa benvärmare, lite msycken och ett par plommonlila converse till det så. Kanske skulle ta och lägga upp en dagens outfit, låter det kul?


Missade precis bussen i morse och gick till skolan. Det var bara ett litet problem, det är flera minusgrader och jag hade bara två tunna strumpbyxor på benen. Man kan väl säga att det var uppfriskande i alla fall...

Av Rebbi-Bebbi-Boo - 17 februari 2011 23:21

Tror för mycket Håkan Hellströmlyssnande kan ha bieffekter. Jag längtar tillbaka till nian (eller rättare sagt till folket), jag vill ut och fota (lätt att göra det tjugo över elva bara sådär) och jag bestämde mig nyss för att nog vara lite fredagssöt med klänning och prickiga strumpbyxor imorrn. Jag har någon slags kreativchock tror jag... Spännande. Eller så är jag bara hög på Håkan. Eller om det helt eneklt är så tat de två har något slags samband. Att kreativa chocker utvinns ur Håkan Hellströms musik liksom.


Hur som helst, efter det här inlägget tror jag att dagens låt blir med lille Håkan. elelr tror och tror, det är jag som bestämmer, så här kommer 13 med Håkan Hellström

Av Rebbi-Bebbi-Boo - 17 februari 2011 22:15

Det där med att hitta på en bra titel eller rubrik eller vad man nu vill är väl inte det lättaste... Kom nyss på mig själv med att skicka in en svenskanovell med titeln "Underbara Individ". Hmm... Fint! Eller inte! Det var egentligen bara det jag tänkte berätta, men nu när jag ändå har ett inlägg uppe kan ni ju faktiskt få läsa. Jag tror inte ni har fått läsa så mycket noveller av mig, om det ens har blivit någon alls, så det kanske är intressant, enjoy   


Underbara individ

”Då tar vi och går igenom tränsets delar en sista gång.” säger jag och blickar ut över gruppen som består av sju flickor i sexårsåldern.  Det är sista teorigruppen av tre för idag, så jag börjar bli lite trött.

”Vad heter den här delen?” frågar jag och håller upp tyglarna. Först upp med handen är en liten blond tjej vid namn Alma.

”Ja!” säger jag och nickar mot henne.

”Tyglar!” säger hon. Jag nickar och tar resten av delarna. Bett, nosgrimma, nackstycke och alla de andra går i rasande fart. Tjejerna verkar ha lärt sig de flesta delarna nu, vilket är jättebra. Ofta så tycker jag att jag får säga en sak väldigt många gånger innan det slutligen fastnar, men det här har gått fort.

”Då säger vi slut för idag och så ses vi igen om en vecka.” Säger jag som avslutning. Det blir ett snabbt hejdå och de flesta av tjejerna börjar röra sig mot parkeringen tillsammans med sina föräldrar.


Jag tänker tillbaka på när jag var nybörjare. Jag har alltid varit en av de där tjejerna som aldrig kan slita sig från stallet, utan spenderar all ledig här på ridskolan. Min älsklingshäst då hette Pingla och var ett brunt shettissto. Efter ungefär ett halvår på ridskolan blev jag skötare åt henne. Den tiden minns jag mest som ett lyckorus. Att ta hand om Pingla var det roligaste jag någonsin gjort och jag och min bästa vän Hanna var här nästan varje dag. Hon var skötare på en annan av ridskolans hästar, ett runt russ vid namn Chutney. Tyvärr var Pingla inte den yngsta av ridskolans hästar och när jag var tolv och hade varit skötare åt henne i ungefär ett och ett halvt år blev det bestämt att skulle hon gå i pension och säljas. Jag var totalt förkrossad och undrade hur jag någonsin skulle kunna älska en häst så mycket. Det blev ändå inte ett så stort problem som jag trodde.


Det var en lördag i oktober och jag var som vanligt i stallet. Just den dagen hade jag och Hanna fått veta att ridskolans nya ponny skulle komma så både hon och jag var väldigt nyfikna. Hästen som kom var en mörkbrun korsningsponny på tio år. Han var det finaste jag någonsin hade sett, nästan sötare än Pingla faktiskt. Ponnyn hette Pilgrim. Jag började sköta om Pilgrim och var återigen i samma lyckorus. Tillsammans spenderade vi många stunder tillsammans, många uteritter, ridlektioner och tävlingar. Vi har till och med åkt iväg och tävlat på andra klubbar. Tyvärr är vi inne på vårt sista tävlingsår tillsammans eftersom jag fyller 18 sedan och då får man inte tävla ponny längre.


Jag ställer tillbaka pärmen med nybörjarnas teoripapper på kontoret och går ut i stallet igen. Det är söndag kväll så jag ska som vanligt hjälpa till med fodringen innan jag kan åka hem. Varje söndag håller jag teorilektioner för nybörjare mellan halv fyra och halv sex. Sedan hjälper jag barnen att ta in hästarna och fodra och sopa och sådant. Jag kikar ut genom det lilla fönstret inne på kontoret. Nu när det snart är sommar så rider barnen ofta lektion i paddocken., vilket är ganska praktiskt för mig. Då kan jag se om de börjar bli klara eller inte, istället för att behöva oroa mig för att dra över med teoribarnen och antingen kommer sent, eller så får jag sitta på en kall ridhusläktare och vänta jättelänge. Nu skrittar sex ponnyekipage runt på långa tyglar, så jag bestämmer mig för att gå ut. De är säkert klara snart.


Mycket riktigt, precis när jag har kommit dit så säger den mörkhåriga killen i tjugoårsåldern åt barnen att ställa upp på medellinjen. Mitt hjärta tar ett stort skutt varje gång jag ser honom. Det började för ett halvår sedan när en av klubbens ridlärare, Jessica, fick havandeskapsförgiftning och blev tvungen att läggas in på sjukhus. Ridskolan försökte hitta en ny ridlärare, men det var riktigt svårt och till sist hittade de en kille, Gabriel, från en av grannklubbarna som har gått en ridledarkurs. Visserligen är det inte lika bra som att vara utbildad ridlärare på riktigt, men i det här fallet fick det duga.


Att det kommer en ny, skitsnygg tjugotreåring till en ridskola full av hormonstinna tonårstjejer är inte helt problemfritt. Nästan alla mellan tretton och tjugo plus blev blixtförälskade. Chocken la sig efter några månader och nu är allt nästan som vanligt igen. För mig blev det bara värre och värre. Att rida lektion för någon när man blir alldeles pirrig bara av att höra personens röst är en utmaning. Att stalljobba med någon man gillar väldigt mycket är rena himmelriket och ibland ganska ineffektivt.


Jag hjälper barnen in med hästarna, ser till att de hamnar rätt och att alla barnen får av sakerna. Det går ganska fort, så vi är klara tio minuter innan vi ska börja släppa in de hästar som fortfarande går ute i hagen.

”Hur gick teorin då,Maja?” frågar Gabriel och drar handen genom sitt lite långa, mörkbruna hår. De mörkbruna ögonen möter min blick och gör mig alldeles knäsvag.

”Jodå, ganska bra.” svarar jag och lyckas låta totalt oberörd av alla fjärilar som fladdrar runt i mig. Efter att ha haft stalltjänst med honom i ett halvår har jag blivit ganska bra på det. Det plingar till i min mobil och jag tar upp den ur ridbyxfickan. Ett sms från William. Jag suckar. William är ett år äldre, går på samma skola som jag. Det är väldigt uppenbart att han är intresserad av mig, även om han själv inte vill erkänna det. Jag har sagt åt honom att jag inte vill ha honom som något mer än vän, men han bryr sig inte om det och säger bara att han inte stöter på mig.

”Tja, vad gör snyggingen då?” Vad svarar man på det egentligen?

”Är det han William nu igen?” Jag berättade om William för Gabriel när han höll på som värst och jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag tänkte att han är ju ändå kille och kanske har lite bättre koll på hur killar beter sig när de är intresserade av någon.

”Jo, nu har han skrivit ”Tja, vad gör snyggingen då?”

”Vad tänkte du svara då?” Jag får plötsligt en väldigt bra idé och knappar in ett svar innan jag trycker på skicka.

”Vad skrev du då?” Gabriel kikar nyfiket på mig.

”Snyggingen står i sin box och har precis kommit in från en ridlektion. Snart ska han få lite kvällsmat.” svarar jag leende.

Gabriel skrattar och säger:

”Antar att du syftade på Pilgrim där. Ska vi börja fodra nu då?”

”Okej!” svarar jag. Jag hämtar en stor hink fylld med havre och ett mått och går runt och ger alla hästar havre. Gabriel delar ut höpåsar till alla. Vi säger inget mer till varandra, men det är inte speciellt tyst ändå. Hästarna slamrar och låter, alla vill ha mat först. Marabou, stallets största häst sparkar i boxväggen så det ekar i hela stallet. Jag ryter åt honom att sluta innan jag ger honom den liter havre han ska ha. När tjugoåtta hästar har fått mat och står och tuggar nöjt tar jag och Gabriel och sopar av stallet en sista gång.

”Vill du ha skjuts hem?” frågar Gabriel och hänger upp kvasten på ställningen där alla andra kvastar hänger. ”Det börjar ju bli mörkt och så, så det kanske inte är så roligt att åka buss.”

”Det vore jättesnällt.” svarar jag och hänger upp kvasten jag också. Att åka buss ensam när det är jättemörkt är faktiskt inte jättekul, dessutom tar det ungefär 40 minuter att åka samma sträcka som med bil tar en kvart.

”Okej, är du klar att åka då, eller har du något liggande i klubbis?” frågar Gabriel. Jag nickar och går bort till ridskolans klubbrum för att hämta min väska med lunchlådan och lite annat smått och gott. Under tiden går Gabriel bort till kontoret för att låsa. Jag går en sväng bort till Pilgrim, som förnöjt står i sin box och tuggar på en tuss hö. När jag kommer dit vänder han på huvudet och hans söta, små ponnyöron spetsas. Jag går in och ger honom en kram. Älskade, underbara häst. Han lägger sin lilla, mjuka mule mot min kind och blåser varmluft över den. Jag ler. Hans söta små kärleksförklaringar är tillräckligt för att lysa upp även de dystraste dagarna.

”Kommer du?” Gabriel står utanför boxen. Tydligen är han redan klar.

”Jo, jag är klar, jag skulle bara säga hejdå till Pilgrim.” svarar jag och ger Pilgrim en liten puss innan jag går ut ur boxen och stänger boxdörren noggrant efter mig. Vi släcker och stänger innan vi går bort till Gabriels lilla mörkblåa Saab som står på parkeringen. Vi hoppar in på varsin sida och åker iväg.


”Just det, jag glömde fråga, hur gick det på hoppträningen i torsdags?” säger Gabriel med blicken fäst på den lilla, slingriga och mycket gropiga vägen som leder till och från ridskolan. Vi har tjatat flera gånger på kommunen om att den skulle behöva fixas, men uppenbarligen verkar de hellre vilja satsa på ishockey och fotboll.

”Bra!” svarar jag och tänker tillbaka på onsdagens hoppträning tillsammans med Pilgrim. ”Vi höll på med gymnastikhoppning, så det var en trestuds och en fem och en halva. ”

”Okej!” svarar Gabriel. ”Ska ni vara med i hoppningen på Hagabro i juni då?”

”Lotta anmälde mig och Pilgrim efter träningen, så vi hoppas väl på det i alla fall.”

”Det blir nog jättebra, vilken klass tog hon?”

”Lätt B, hoppas bara att det går bra även om hindren är högre.”

”Det är klart att det gör, hade ni inte haft kapaciteten hade Lotta aldrig anmält er till det.” svarar Gabriel och ler mot mig. ”Ni är jätteduktiga tillsammans och det kommer gå jättebra.”

”Vi får väl hoppas det.” svarar jag och ler tillbaka samtidigt som jag försöker ignorera fjärilsflocken som hans leende framkallar.


Tyvärr går bilturen alldeles för fort. Gabriel svänger upp på vändplanen utanför lägenhetshuset jag bor i och stänger av motorn. Sedan ser han på mig och säger:

”Ja, men du får ha det bra, så ses vi väl antagligen snart.”

”Det gör vi säkert.” säger jag. ”Stallet imorgon till exempel?”

”Just det, det är ju styrelsemöte på kvällen. Jo, då ses vi.” svarar Gabriel. ”Du får lycka till med det där provet imorgon också.” svarar han.  Just det, jag har prov. Där har vi det återigen, stallets alldeles speciella skoltankeskingringsförmåga.

”Jo, jag hoppas att det går bra.” Svarar jag och öppnar dörren för att hoppa ut.”Hejdå!”

”Hejdå!” svarar Gabriel. Jag stänger bildörren om en av de underbara individerna som kan få mitt hjärta att dunka sådär jättefort och den mörkblåa Saaben åker iväg. Jag vänder mig om och går hemåt för att mötas av läxläsning och serietittande. Jag går med lätta steg, livet är ändå rätt underbart, fast på ett konstigt och ganska obemärkt sätt.

Av Rebbi-Bebbi-Boo - 17 februari 2011 20:21

Då var man hemma från musikalträningen. Vi provade lite kläder och tog foton till affischen, vilket var naledning till att jag var jättesnyggt sminkad. Behöver jag säga mer än att  min karaktär är en liten fjortistjej? Egentligen tänkte jag fota och låta er se, men det glömde jag och nu har ganska mycket försvunnit, så ni får en bild på mig som fjortonåring ist.

Det var väl nästan samma sak?    

Av Rebbi-Bebbi-Boo - 16 februari 2011 23:26

Chacha på er alla bloggläsare. Förstår att ni har haft det tufft att hinna med och läsa alla mina blogginlägg idag, själv undrar jag verkligen hur jag har hunnit med att skriva så många   Idag har jag varit i skolan (den ni! det visste ni inte) och varit allmänt duktig. Med allmänt duktig menar jag att jag gick på alla lektioner (dvs 2) och var väldigt aktiv( jag sov inte!) Sedan var jag världens bästa barnvakt, dvs att ungen satt framför teven och tittade på en film medan jag höll på med en historialäxa. Till mitt försvar kan jag väl säga att han är sjuk, då får man ligga hemma och slöa och tita på film. Dessutom var det väl bra att jag fick göra historia utan att någon ville att jag skulle leka, plocka fram kritor etc. När barnets fader och min låtsaspappa (som i själva verket är samma person) kommit hem åkte jag till Jessika. Där lagade hon och jag mat.

Om det inte framgår så tydligt av bilden så gjorde vi köttfärssås. Den både blev och såg godare ut när det slutade se ut som att vi bara hade stoppat ner ett paket köttfärs i en lite för liten kastrull och ställt på spisen. Sedan häll vi på med det vanliga, dvs prata och skratta typ.


Shit, nu har jag gett er en hyfsat ordentlig redogörelse över vad jag har gjort idag. Det var nog första gången på länge. Fick ju en fråga om att skriva mer om min vardag för ett tag sedan. Voila (var ska apostrofen vara?) där fick du din önskan uppfylld. Dessutom fick jag visa bilden på hur duktiga vi var på att laga mat, vilket egentligen var huvudsytet med inlägget... 

Av Rebbi-Bebbi-Boo - 15 februari 2011 12:46

Elev: Vi har för lite att göra , ge mig något att göra

Läraren:Jaaa, du kan ju gå ut och springa


Haha, dagens repliker  

Av Rebbi-Bebbi-Boo - 15 februari 2011 10:14

Dani sa nyss att hon tänker äta upp min handkrämstub. Enligt henne själv tänker hon käka hela tuben. Frågan är hur hårdplast och matsmältning fungerar tillsammans, men det återsgtår väl att se. Med lite kryddor av olika slag på blir det säkert jättegott.

Presentation

Sök i bloggen

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Kategorier

Gästboken

Besöksstatistik

Länkar

RSS


Skapa flashcards